Lördagstankar

Ett gott nytt år

2011-12-31T16:01:00.002+01:00

Jag sitter och försöker summera året som gått. På många sätt ett fantastiskt år. Framförallt så har utvecklingen av det vi arbetar med varit mycket positiv. vi är stolta och glada. På det personliga planet har det som vanligt både bjudits på både vin och vatten. Det vi hoppas på är ett Gott nytt år. I Belgrad är nyårs ruschen påtaglig, man blir "väskad" varje gång man försöker ta sig om nån i butiken ( Väskad, av misstag slagen med en väska pågrund av trängsel.) Feststämningen verkar vara på G, den nya bron över Sava ( most na adi ) öppnas vid midnatt för gångtrafik. Tillsammans med våra vänner skall vi minnas det gamla året och vi önskar att det nya året skall ge ett nytt hopp.
Gott nytt år

En Julberättelse

2011-12-24T00:20:00.003+01:00

Det är kallt och frosten färgar marken vit i den tidiga timman. I det lilla samhället 10 minuter utanför Belgrad skall jag möta en romerfamilj som tvingats tillbaka från ett land som inte ville ta emot dem. I källarförrådet där en husägare syrar vitkål och lagrar ved har de fått installera sig på 20 kvadratmeter i två rum. Det är varmt från vedspisen och de lyckas jaga undan den värsta kylan trots att de alla sover på det kalla stengolvet. Men det som lyser klarast i rummet är inte vedspisen utan den 15 dagar gamla sonen som de fick strax efter att de landat här. Så här några dagar innan jul, dricker vi kaffe och pratar om förhoppningar, för trots att läget är hopplöst så bär ett barn alltid på förhoppningen. Skall han kunna bryta fattigdomen, skall han kunna läsa på universitet , skall han bli accepterad. Medan jag tar fram gåvorna jag har med mig kan jag inte låta bli att reflektera på ett annat barn som föddes under enkla förhållanden, ett barn omgärdat med löften och förhoppningar. Just där och då kunde man inte se att han skulle förändra världens lopp, just där och då var han inget annat än ett barn. Samtidigt var barnet så hotfullt för makten att familjen fly och tusen andra barn dödades urskillningslöst för en enda mans rädsla. Även om parallellerna är många så är det där barnet som ligger framför mig inte Messias. Men det är ett barn som bär på ett hopp, för sin familj och sitt folk. Med rätt förutsättningar kan det här barnet förändra världen.

Att det här barnet kan förändra och vara ett hopp i världen beror på att i min värld på att Gud själv blev människa och gjorde sig sårbar och föddes mitt ibland oss. Hans liv och gärning ger mod och hopp trots maktens försök att förstöra. Egoismen, hatet och samtidens ideal kunde inte hindra att kärlekens ansikte skulle visa sig för oss.

Jag tar mig hem i min bil efter att har lämnat lukten av den syrade kålen, det varma rummet, och anblicken av ett litet barn. När jag åker hem ber jag att Gud skall välsigna det här barnet och alla de andra barn som lever under liknande förhållande och vi andra skall hjälpa dem växa till att förändra världen.

God Jul

Alla dessa sköna människor

2011-11-19T16:08:00.002+01:00

Det är så att jag den sista tiden har rest ganska mycket. Det har sina egna utmaningar och glädjeämnen. Framförallt träffar man människor. Ingen naturvy i världen kan slå en människas berättelse. Berättelsen öppnar världen och perspektiven, erfarenheterna dessa människor gjort vidgar min värld. Det händer något med mig, min förståelse av världen och Gud i små snacket utanför det slitna huset i Bosnien, övernattningen hos en tiobarns familj, i det engagerade samtalet på Munchens flygplats. Ibland blir man bara informerad, ibland blir bara rubbad i sina cirklar.Ibland blir man så utmanad att man måste fundera över hur man skall leva sitt liv i framtiden. Det sista samtalet var med en man som pågrund av sitt arbete offrat allt för att sanningen om människans grymheter skall komma fram. Hans arbete gjorde att han utsattes för stor fara. Ändå sa han att det var värt det. Sanningen och rättvisan hade för honom blivit viktigare än själva livet. Det utmanar mig och mitt liv, jag som arbetar med utvcklingsarbete och som kristen. Vad får det kosta? Vad är i slutändan sanningen, rättvisan och Guds kärlek värd för uppoffringar?

Att möta de här människorna har hjälpt mig att fortsatt ha perspektiv på min tillvaro. Dimman ligger tät över Belgrad, det biter i kinden när jag går ut. vintern har börjat. I morgon blir det predikan och en ledig eftermiddag.
Jag undrar ibland vilka ni är mina kära läsare, är ni intresserade av nåt speciellt, har ni några kommentarer. Hör gärna av er.

Ha en trevlig lördag
Daniel

När man liksom inte har något att säga

2011-11-05T17:57:00.004+01:00

Jag drabbas ibland av torka, insprationen att skriva uteblir, jag blir ganska tyst då. Förra veckan gjorde jag en lång tågresa. Det var sammanlagt 16 timmar genom ett platt landskap mestadels genom det som i förhistorisk tid varit panoniska sjön. I kupen var det en fin blandning av människor, den gamle mannen med hörselproblem som i sin ungdom måste haft ett utseende som gjort honom till en ypperlig modell för afficher om en ljus framtid, här fanns lantbrukarparet som besökt släkten i Belgrad när skörden var bärgad. Killen som arbetat med allt och inget och hade flicka i varje by. Samtalet böljar som vättern på höstkanten, mellan högt och lågt .Man lär sig mycket på en sådan här resa, folks åsikter om den lokala politiken, priset på majs, vad som är bästa turistorten och att bok var den primära källan till cellulosa i regionen. Där fanns pappersbruksarbetaren vars livshistoria höll mig vaken på vägen hem. Hur han förlorat sina föräldrar i Montenegro under andra världskriget, flyttat till Slovenien och började arbeta på pappersbruk. I början på 60-talet flyttade han till Serbien. Hans ansikte blev fårat när han berättade om livets val och de val som livet ställt honom inför. Hans berättelse var som en illustration till de historiska framställningar om 1900-talets Balkan som jag läser. Här fanns turbourbanismen ( en term för att beskriva urbaniseringen som myntats av utställningen Balkanolgy som beskriver urbaniesring och arkitektur i sydosteuropa), här fanns svärtan, här fanns Tito och Jugoslavien, här fanns glädjen, kärleken och sorgen . Här fanns också den märkliga glädjen över att vara människa. En fras hänger kvar, man kan inte ångra och sudda ut, det som hänt hänger kvar -man lever bara ett liv, man måste vara noggrann med det. Landskapet rullar på, kvällen sänker sig över det enformiga slättlandskapet. I Slavonski Brod får vi sällskap av ett amerikanskt bluesband på turne. Vårt samtal tystnar, och även om vi kunde fortsatt samtala så hade jag liksom inte mer att säga. En god lördag på er

Som ett förstoringsglas !

2011-10-15T13:31:00.003+02:00

Veckans samtalsämne här i Serbien är att "Orlovi" ( Örnarna) missade möjligheten att kvalificera sig till EM i fotboll. Direkt där efter annonserade flera tongivande spelare att de inte längre kommer delta i landslaget. Diskussionerna angående detta är många, både i TV-sända debatter i bussen, och på torget. I går kväll var det ett mycket intressant diskussion om fotboll i allmänhet och det misslyckade kvalet i synnerhet. Det intressanta var att diskussionerna rörde sig kring stora frågor som sociopolitik, ekonomi och ledarskap. I allt högre grad så har journalistiken kring fotboll blivit annorlunda. Det är inte längre konstigt att relatera till fotboll på ett annat sätt än laguppställningar och spelarkvaliteer. I Sverige ser vi det i Nivas journalistik och ibland i fotbolls magasinet Offside. Långt tidigare i boken Fotbollens Folk diskuterades fotbollen som ett sociologiskt fenomen. Det intressanta är att fotbollen hjälper oss att förstå vår samtid, men också en rad djupa allmänmänskliga frågeställningar. Debatten igår hjälpte mig att bättre förstå samhällsutvecklingen och frågeställningarna som på djupet berör människan i det här samhället. Fotbollen fungerar som ett förstoringsglas, vilket förtydligar och förstorar det som händer med oss som människor. Jag har själv reflekterat över detta från mitt perspektiv http://lordagstankar.blogspot.com/2009/04/en-torsdagsreflektion.html

Men på marknaden var det enkelt, det var politikernas fel. Kanske har de rätt men det som står klart är att fotboll är mycket mer än 22 personer som sparkar en boll

Dansa med Ballonger

2011-10-08T14:33:00.002+02:00

Byråkrati är növändigt för moderna människors samliv. Jag själv uppskattar god och välfungerande byråkrati som sätter gränser. Det är inte alltid jag håller med om deras beslut men det går ju att överklaga. När man som jag lever i en annan kultur så ser byråkratin annorlunda ut. Hisoriska rötter, socialutveckling och ideologi påverkar byråkrati och därför är det som utlänning krångligare att förstå den och veta hur man skall bete sig i den. Under en tid har jag och min fru försökt navigera oss genom ett ärende med tullen. Efter samtal och diskussioner insåg vi att de ville att vi skulle betala en större summa pengar. Hur man än vänder på problemet så växer problemet som en ballong när tjänstemannen säger antingen skeppar du alla dina gerjer till Sverige eller så betalar du. Jag har inte gjort nåt fel men lagen har ändrats och nu är det nya premisser som gäller. 5 dagar av olika besök och samtal gör att jag tillslut får ett litet papper.Det pappret sticker helt och hållet hål på ballongen. Plötsligt är allt utagerat, ingen skeppning, ingen betalning, ett tack och hej, och välkommen tillbaka.

Ofta är det så med viss problematik i våra liv att de har en förmåga att blåsa upp sig och göra sig själva större än det är. Det kan gälla byråkrat krångel eller saker som händer på vår livsvandring. Det som vill att vi skall förlora modet och hoppet. Även om problemet är reelt och svårhanterligt så har det också sin egen självuppblåsbara dynamik som gör att vi tappar vår möjlighet att se bortom problemet. Det som blir viktigt i en sådan situation är att man inte tappar hoppet och huvudet. I det sammanhang där jag jobbar har vi pratat ganska mycket som blåser upp sig självt för att få oss ur balans. Jag har märkt att min tro hjälper mig att sticka hål på dessa saker. Men lika ofta behöver jag hjälp av andra att se möjligheten och få tag på nålen som spräcker ballongen.

jedan za poverenje

2011-10-01T15:43:00.001+02:00

Jag vet att mina inlägg allt för handlar om vår grönsaksmarknaden men det är få saker jag uppskattar så mycket som den platsen. Här finns extemt sköna människor. Många av dem är mina bekanta nu, det hälsas glatt och de vet att han svensken är extremt glad i potatis och sallad. De små fräcka kommentarerna när man köper vitlök, den roliga ankedoten och den bisarra vitsen. Allt har sin plats i det där samtalet. När köpet avslutats så får jag en extra vitlök och en hälsning, här får du en för förtroendet. Jag tror att Emanuel Karlsten har rätt när han skriver att vi inte kan gå och skrika ut vårt budskap på en fest då skulle vi bli betraktade som konstiga, i hans fall relaterar det till hur han ser på nätet och kommunikationen där. I mycket tror jag att det även gäller i det vardagliga livet. Man måste ha relation och umgås för att faktiskt kunna tala om det man brinner för. Där efter den fräcka kommentaren, står vi över potatisar och med paprikorna runt om kring oss, medan kunderna frågar om priser och talar om livets djupaste djupa. Det beror att vi byggt respekt och nu är bortom artiga fraser och prat om vädret. Att komma dit tar tid, att komma dit kräver ärlighet och i slutändan att man fattar vem man är.
Vi älskar att snabbt få ut vad vi känner och tänker, men för att faktiskt påverka och hjälpa varandra måste vi komma till platsen då vi ger varandra gåvan förtroende. Den glädjen, att få ge och ta emot det förtroendet, är oslagbar.

I övrigt förväntar jag mig en skön lördag Några saker som förgyller min lördag är:
Gungors nya skiva, om du har spotify kan du lyssna här Gungor – Ghosts Upon The Earth
Jag skall nu avsluta läsningen av Lazlo Kontlers A History of Hungary, värdefull läsning för den som vill förstå regionens komplexitet. Sedan så gläds jag över att få umgås med familjen.
Ha en skön lördag.

Det som är svårt att köpa för pengar.

2011-09-24T13:02:00.004+02:00

Efter att gjort ärenden i stan och besökt kontor för att få nödvändiga stämplar, köpte jag en glass. När jag fick tillbaka växeln, såg jag lite fundersam ut och eftersom jag i värmen var lite virrig så sa glass försäljaren, växeln stämmer för det här, och pekar mot sin kind, kan man inte köpa för pengar. Det är nämligen så att ordet för anseende och kind är samma. Det som inte går att köpa för pengar är andras respekt. Det är inte värt att förlora den på lite växlepengar var hans resonemang. Det här är en värdefull lektion. I relationstäta kulturer där respekt och anseende är avgörande måste man beräkna kostnaderna för sitt handlande. Den lilla lektionen från glassköpet tog jag med på bussresan genom stan. I västvärlden värderar vi andra efter kunskap, rikedom, och yrke. Här värderas jag utifrån hur jag agerar i relation till den andra. I det finns det nåt värdefullt.

Det är inte så enkelt att alla ges rätten att värdera mitt agerande. Här finns givetvis en rangskala och vissa relationer har ett högre värde beroende på deras anseende. Så det kanske inte är så enkelt att en värderingsskala är bättre än någon annan.

Men frågan eller påståendet tar jag med mig. Vad är det för saker i mitt liv som jag skall vara vaksam över. Vad är det värden som inte kan köpas för pengar ?
Det är frågor som jag skall ta med mig in i den ljumma lördagsnatten.

Solidaritet

2011-09-17T19:52:00.002+02:00

Man lär sig bra saker av det som är jobbigt och frustrerande. Vår son har varit inlagd på sjukhus snart en vecka. Han tillfrisknar och nu är hela familjen hemma. Men det är inte det jag tänkte prata om. En stark erfarenhet är hur otroligt öppna människor har varit för att hjälpa oss. Det här nätverket av människor som bor här har varit otroligt värdefullt. Det har hjälpt med tips, råd och bön. Samma erfarenhet har vi haft på sjukhuset, min fru som funnits där berättar om den gemenskap och omsorg som har funnits i rummet med fyra patienter med tillhörande föräldrar ( här innebär det uteslutande mammor). Det är inte bekvämt, det är inte enkelt och avskildheten är minimal. Då måste man hjälpas åt när stressen och tröttheten tar ut sin rätt. Det som vi ofta glömmer i vår välordnade och privatiserade värld( läs Sverige) är just det värdfulla i solidaritet. Våra system är väldigt bra vilket vi skall vara tacksamma över, men i slutändan är det få saker som går upp mot den som frågar Hur mår ni? Hur går det ? Hur kan vi hjälpa till ?

Ta hand om er
Daniel

Igår var bloggen tyst!

2011-09-11T11:27:00.002+02:00

Igår hade jag tänkt att publicera en post om byråkrati. Men livet tog en annan vändning. När vi var på bröllop blev vår yngste son sjuk. Det var så allavrligt att han blev inlagd. Därför är bloggen inte så innehållsrik. Jag och min fru turas om att sova på sjukhuset. Vi är vid gott mod och ser att det går åt rätt håll. Vi hörs framöver

Paprikor, flaskunderlägg och utveklingsarbete

2011-09-03T15:03:00.001+02:00

Paprikor till försäljning

Vi har bott här i Belgrad i snart tre år. Det finns mycket spännande och utmanande som vi upplevt. En av de saker som verkligen är en lyx i tillvaron är paprikorna. Just nu säljs grillpaprikorna för ca 6-8 kr kilot. I vårt kvarter grillar idag flera grannar paprikor, för att sedan lägga in eller göra ajvar av av dessa godsaker. Dessa paprikor har dock väldigt lite att göra med de paprikor vi köper i Svenska butiker. De här måste tillagas för att bli riktigt goda. Det tog ett tag innan jag fattade, men med lite lokal vägledning så öppnades våra ögon för hur paprikor verkligen skall smaka.
En liknande berättelser är nä den organisation vi jobbar för fick hjälpsändningar från Sverige för att hjälpa flyktingar. En av de varor man fick var riskakor. Flera av familjerna blev lite less när de fick riskakor en andra gång med motiveringen att de redan fått flaskunderlägg den första gången. Det var för dem inte något uppenbart ätbart.

Detta är också en av de största utmaningarna i allt utvecklings och hjälparbete. Vi som hjälpande organisationer har svårt att förklara varför hjälpen eller utvecklingsarbetet ser ut som det gör. Vi ger ibland riskakor utan förklara hur de skall användas. Det viktiga är att vårt arbete istället för att ta utgångspunkt i vår verklighet och förståelse på allvar landar i den lokala situationen. Det har implikationer på många aspekter av arbetet med utveckling men i förlängningen på alla försök att påverka över kulturgränser. Jag är tacksam över det vi har fått lära oss så långt, förhoppningsvis kan vi tillämpa det under de kommande tre åren. Vidimo se !
Daniel

Nu börjar vi igen

2011-09-01T21:36:00.000+02:00

Under snart ett år har den här bloggen fört en mycket lågmäld tillvaro. Jag gör nu ett sista försök att titta yrvaket på min omgivning. Det skall bli ganska spännande och jag hoppas att det skall bli så att någon skall orka följa mig igen. Just nu är vi mitt i den adminstrativa limbo som inträder med jämna mellanrum. Mitt första mer seriösa inlägga är att vänta under lördagen

När gränserna upphävs

2010-09-25T06:51:00.002+02:00

Det här kommer inte vara ett brandtal om upphävandet av nationsgränser även om jag tycker att det ibland vore väldigt bra. Det jag tänker på är nånting man ofta upplever när man arbetar tvärkulturellt. Språkliga och kulturella gränser är oftast påtagliga men osynliga. Ibland kan det vara otroligt störigt. Jag som lever med det här under en längre period har lärt mig att hantera det. Man lär sig leva med att aldrig nå ända fram. Den här veckan har en grupp från Sverige varit involverad i det bygge vi håller på med. En annan grupp från den serbiska landsbygden gjorde ett annat jobb. Gränserna är påtagliga, även om viljan att nå varandra fanns där. Det finns inget gemensamt språk att tala. Men plötsligt en dag i samband med en kaffe börjar de prata och via tolk så får mina svenska vänner tag på sanningen att den man de jobbar med sida vid sida har en allvarligt sjuk hustru, och under morgonen har läget förvärrats. Det händer något mitt i det här, händelsen har troligen referenser i deras liv och plötsligt kommuniceras det i bön, i omsorg och med alla medel man har. Män som gråter tillsammans mitt på en byggarbetsplats ger mig hopp om att gränserna kan brytas. Det är på nåt sätt till den här platsen vi måste ta oss. Det gemensamma, det som präglar vårt liv, det djupt tragiska, det otrolig glädjande och det verkliga hoppet. Det skapar en plats utan gränser där vi ser varandra. Det är de här platserna vi måste söka tills en dag alla dessa gränser upphävs.
Ha en god lördag, nästa helg kommer en ny bloggpost om ledarskap

Giv oss i dag vår dagliga mjölk !

2010-09-18T07:05:00.002+02:00

Vi lever i mitt i en mjölkstrejk. Butikens normalt sett ganska välfyllda mjölkhyllor står tomma. Färskmjölk kommer in med jämna mellanrum, men mjölken med lång hållbarhet har inte kommit in på ett tag. Grädde har jag inte sett på tag om man undantar de mer "intressanta" konstgjorda varianterna. Med jämna mellanrum landar det ett parti mjölk, oftast har det kommit in från utlandet. Det köps upp snabbt av den aktive konsumenten eller av de som på uppdrag av någon småföretagare med stort mjölkbehov kör runt i Belgrad och skannar marknaden. Orsaken till strejken är att mjölkproducenterna vill ha bättre betalt. Eftersom det är ett företag som har monopol så ser chanserna för att bönderna skall få bättre betalt små ut. Ägarens verkliga intressen är just nu upphov till många intressanta berättelser och konspirations teorier. Några av de teorierna känns som att de ha bristande kontakt med verkligheten men när man inte vet, när ansiktet på ägaren är okänt och när man berövas sin mjölk skapas grogrunden för alla möjliga rykten.

En annan sida av Serbien mötte jag förra veckan i byn Erdevik. De flesta där är självförsörjande småjordbrukare, de har en grönsakstäppa, lite land för odling av majs och vete, de föder upp grisar, för att ge några exempel. Deras liv är ett exempel på nåt som jag tror nästan helt försvunnit i Sverige. Jag träffade flera människor som levde på det här sättet. De bytte varor med varandra och tillgången på mjölk var betydligt bättre än i Belgrad. Ofta var de också hantverkare. De levde inte i överflöd och familjen jag bodde hos hade inte TV. Men de levde liv som präglades av förnöjsamhet, en egenskap som man kan längta efter och förundras över. Jag romantiserar inte de här människornas liv för det jag vet är att det inte är ett liv utan kamp. Men ändå finns det kvalitéer som jag trots min kärlek till staden både kan se, fascineras av och se värdet av.
Just nu är det dessutom en av platserna man kan få ett rejält glas mjölk. Jag önskar dig en god lördag och hoppas att du uppskattar mjölken du kan omge dig med !

Ny kultur, nya hjältar !

2010-09-11T08:42:00.004+02:00

Varje kultur har sina hjältar. I Sverige hyllar vi den seniga skidåkaren, den blyga hjälten och hjältinnan, den perfektionistiske höjdhopparen för att ge exempel på några från idrottens värld.
I dagarna har tidningarna här fyllts av reportage om basket och vattenpolo. Jag har lärt mig nya namn och dessutom med resten av familjen upptäckt att båda sporterna är väldigt roliga att titta på. I Basket är det nu VM-semifinal för Serbien och det skall bli riktigt roligt att se hur det går.

Men det jag reflekterar över är att varje kultur skapar sina hjältar. I byar och samhällen där jag växte upp fanns det alltid en kille som kunde allt om bilar som var kung, han var inte snygg, eller vältränad, men han var grym på bilar, det viktigaste färdmedlet på landsbygden.
Vad formar våra hjältar och vilka ideal ligger bakom. Vilka hjältar har vi och vilka hjältar när vi i vår kultur ? Vilka hjältar har du ?
Personligen hoppas jag att jag får lite nya hjältar, från basketplanen och vardagslivet !
väl mött nästa lördag !

Ledarskap ur ett tvärkulturellt perspektiv 2

2010-09-11T07:12:00.002+02:00

I den första bloggposten definierade jag ledarskap som ett slags socialt kontrakt, som har olika innehåll i olika kulturer. Detta är nånting som man upptäcker ganska snart när man byter kultur. Det kan till och med vara en ordentlig skillnad inom ett land beroende på socialgrupp eller om det är landsbyggd stad. Om man nu kommer utifrån skall man inte bara låta de här mönstren vara? I vissa kulturer gillar man starka ledare, andra har gått långt i demokratisering och platta strukturer. Så låt det vara så då !

Men om utgångspunkten är att sanningen om och kvaliteten på ett bra ledarskap inte mäts utifrån förmågan att upprätthålla det sociala kontraktet och konventionerna, utan i Jesus exempel och bibelns undervisning. Då är låt gå inte en möjlighet. Då måste vi alltid ställa oss de svåra frågorna, svarar det vi skapar upp mot det bibeln ger som bild. Då blir faktiskt en annan kultur en möjlighet att se och hjälpa varandra. Bibeln ger många exempel på involverande ledarskap och Jesus eget exempel om tjänande ledarskap. I Sverige har jag i perioder haft glädjen att se när grupp och team ledarska fått fungera bra. Jag kan ge input från ett håll, de kan ge input från ett annat håll. Tillsammans skapar vi ett nytt socialt kontrakt som människor får förhålla sig till. Här såg man att en inte kunde göra allt, att arbetet till slut blev allt för beroende av en person. I Sverige är det kanske något helt annat som skapar problemet, kanske oförmågan att komma till ett beslut för att nämna något exempel. Att använda sig av en person från en annan kultur tror jag kan vara till god hjälp för att åtminstone se andra perspektiv och förhoppningsvis hjälpa oss till att sträcka oss utanför oss själva och mot de exempel Gud ger oss

Vilka frågeställningar och utmaningar som möter i ett sådant här arbete kommer jag återkomma till under de närmaste veckorna. Allt gott !

Att gå på marknad!

2010-09-03T15:47:00.005+02:00

Det är på de många olika marknaderna som finns runt i Belgrad där man verkligen möter det mångfacetterade Serbien. Här finns lantbrukarna med grönsaker och frukt. Här finns min groteskt välutbildade nötförsäljare. Han behärskar åtminstone 5 språk flytande och hans svenska är ganska god. Här finns de som importerar frukt och säljer varje dag, till dom som kommer nån gång i veckan eftersom de har en gård att sköta. Marknaden blir en värld i sig själv. Kvinnor i närområdet som säljer kaffe från pumptermos för att få en inkomst. Nån som fått tag på ett parti strumpor eller tandborstar säljer det uppställt på några papplådor. Här finns slaktaren och bageriet. Just nu är det en fröjd att gå på marknaden. Utbudet är bedövande från paprika till piratfilm, björnbör till blöjor.

Här finns allt jag gillar med det här landet spontaniteten, det sköna snacket, de intressanta människorna och den relationella livshållningen. Även här smärtas man av skillnaderna mellan människor och deras livssituation. Skillnaden är att här är alla samlade på en och samma plats långt borta från byråkratiserad segregering och retuscherad verklighet. Vi är här allesammans om än långt ifrån jämlika. Men det är här vi är utbyter åsikter, varor, skvaller och varor. Det är här i det här vimlet som evangeliet behöver bli tydligt. Det är frågan var man befinner sig här eller i Sverige. Skall det ske på marknadens villkor eller i opposition mot den offentliga platsen för utbyte, torget eller om du så vill marknaden ? Det är frågor som är väl värda att tänka på.

Men just nu nöjer jag mig med att tycka det är gåva att få besöka en sådan här spännande plats.
I kväll åker jag till V. Banja för att med familjen besöka S och N som hela livet med kärlek, humor och envishet delat med sig av evangeliet på torget. Nästa vecka kommer del 2 av mina ledarskaps tankar.
Ha en skön helg

Att åka buss

2010-08-28T09:43:00.004+02:00

Att åka buss är inte svårt i Belgrad. Det är dessutom ganska roligt att betrakta en kultur utifrån dess bussåkanden. I bussen händer det att människor pratar med varandra. I högre grad pratas det om du åker ut på landet. I Belgradsbussen ställer sig folk fortfarande upp för äldre och mindre barn. Det händer att någon blir utskälld om de inte ställer sig upp för äldre damer. Man kan också få se fantastiska sittplatsrace vi hållplatserna ! Det är ofta mycket trångt och just nu mycket varmt. Det har slagit mig att man sällan ser några som läser på bussen. En anledning till detta kan vara att man så ofta får stå. I går åkte jag mycket buss, jag till och med somnade stående och fick en plats av snäll herre. I går hade jag förmånen att lyssna på Miroslav Volf, Thomas Bremer och rektorn på det ortodoxa teologiska seminariet i Belgrad ( jag är inte säker på hans namn men så fort jag är det kommer jag berätta! ). Det var ett ekumeniskt samtal och diskussionen som följde var oerhört spännande. Jag uppskattar Miroslav Volfs föredrag om minnen mycket. Jag tycker hela perspektivet var så uppfriskande och för mig som möter och mött många flyktingar fick jag ny och avgörande kunskap in i mitt arbete. Boken The End of Memory: Remembering Rightly in a Violent World verkar mycket intressant.
Ur mitt perspektiv är hans ganska avancerade teologiska resonemang avgörande för hur vi arbetar med försoning och upprättelse. Jag fick förmånen att samtala med honom och det var väldigt intressant och det var överhuvudtaget mycket roligt att få diskutera och fundera kring teologi på den här nivån igen. Det allra mest intressant är att det han presenterade var så oerhört praktisk. Efter en bussresa hem, och ett sammanträde var jag tillbaka på det ortodoxa seminariet och samtalade med professor Bogoljub och min pastor Dane. Professorn undervisar i GT på ortodoxa teologiska seminariet. Samtalet gav nya perspektiv och jag kommer försöka höra någon av hans föreläsningar under hösten. Efter ytterligare ett sammanträde tog jag bussen hem -det var då jag sommnade. Det är då man är tacksam över människor som säger - varsågod du får min plats !

Ledarskap ur ett tvärkulturellt perspektiv 1

2010-08-28T08:36:00.003+02:00

En av de frågor som jag arbetar med är ledarskap. Att hjälpa och stötta ledare och i någon mån hjälpa grupper med sitt ledarskap. En sådan där faktor som jag funderar på är kulturens roll i relation till ledarskap. För att komma åt själva kärnan i detta gällande kulturens roll måste vi fundera lite kring ledarskapets grunder.
Ledare blir man om andra följer en ! En person ges förtroendet av en grupp att influera och leda deras väg. Detta förtroende ges antingen genom att gruppen väljer en person som man vill skall leda alt att man ansluter sig till en grupp som leds av en person man ger sitt förtroende. En tredje modell är att en styrelse väljer någon de har förtroende för att driva ett sammanhang framåt.

Det som är utgångspunkten för att en människa ges rätten till ledarskap är ett slags socialt kontrakt. Utifrån förtroende, dvs den andre eller dom andra tror att man besitter rätt egenskaper. I varje kultur finns det olika värderingar om hur ett ledarskap skall se ut. I ett svenskt frikyrkligt sammanhang värderas ofta lyssnande ledarskap högt. Det finns en grund i hur dessa församlingar växte fram som en opposition till ledare som krävde att bli följda. I själva grunden på ett ledarskap i Sverige finns exempelvis en grundläggande förväntan om exempelvis medbestämmande. Det finns alltså en förväntan på ledarskapet och förtroendet kommer att öka respektive minska i relation till ledarens förmåga att svara upp mot förväntningar, värderingar och nå uppställda mål.

Där jag är nu finns det en mycket stor förväntan på att ledaren skall vara mycket stark, och en ledare ges en plattform och ett utrymme att påverka den enskilde och gruppens liv som är mycket stort. Ledarskapet blir inte på samma sätt ifrågasatt, även om det görs i tysta så görs det aldrig i relation till ledaren. Detta ställer oerhörda krav på ledaren och ledarens ensamhet blir påtaglig. Det blir i en kultur där det är svårare att ifrågasätta när någon väl är tillsatt viktigare att fråga sig vem man väljer. Har personen i fråga rätt karaktär för uppgiften.

Jag märker i mitt samtal med människor från olika kulturer att det är olika förväntningar som vi laddar ledarskapet med. Vad laddar du ledarskap med för värderingar och vad finns det för värderingar kring ledarskap i din kultur ? Om nu kultur är en viktig faktor för ledarskap finns det då en poäng med att en främling från en annan kultur arbetar med dessa frågor?
Detta kommer jag återkomma till i en post nästa vecka.

Ett land som i alla fall flyter av honung !

2010-08-22T21:49:00.007+02:00

Att återvända från Sverige är alltid intressant. I år återkom vi mitt i den period som präglas av ”odmor” dvs. semester. Semesterperioden avslutas under veckan som kommer och det verkar som firmor, industrier och vår högt älskade bagare kommer att dra igång arbetet under de närmaste dagarna. Vissa produkter är det lite tunt med just nu. Mjölk var det väldigt lite av sist jag var i butiken. Jag har försökt att få en känsla av om det beror på en strejk bland bönder eller om det helt enkelt beror på semestern. Det man dock aldrig behöver lida brist på är honung. I närheten av vårt kontor så är det ofta honungsmarknad, vänner och bekanta frågar om vi har behov av honung. Några vänner är biodlare. Så någon brist på honung finns det inte. Jag som inte ens är säker på hur man skall använda honung. Men en sak är säker just nu flyter landet inte så mycket av mjölk. Det som är tydligt är att matvarorna kommer gå upp i pris, den här veckan gick priset upp på bröd, ca 15 % . Den globala höjningen av priset på vete får tydliga konsekvenser. Många i Sverige tycker säkert att vetepriset är utan relevans. För många här är bröd basen i kosthållningen och en prishöjning känns. Lite lakoniskt sa min vän biodlaren: ”- jag har i alla fall honung.” Kanske är det så man måste fundera, man kan inte ha allt men man har i alla fall något. Väl mött nästa vecka då jag ska försöka ge några tvärkulturella perspektiv på ledarskap .

Ett försök att komma igång !

2010-08-18T13:03:00.003+02:00

Vissa saker blir ibland satta på undantag. Den här bloggen är en sådan sak. Men nu tänkte jag försöka att verkligen göra ett försök att kommentera tillvaron från min kajplats i världsalltet. Det har hänt ganska mycket sedan jag sist skrev någonting på bloggen. Jag har joggat med presidenten; tyvärr visste varken jag eller han vilket celebert sällskap vi befann oss i. Detta bara för att nämna något. I kväll är det match på stadion och jag funderar över vad jag skall skriva på lördag. En del funderingar handlar om saker som jag reflekterat över medan vi var i Sverige. Väl mött på lördag !

Flanören

2010-01-04T09:13:00.003+01:00

Nyår är den stora helgen här. Det putsas,fejas och sedan går man på nån Nyårsfest. Så också för oss. Men det roligaste är nästan att ta sig ner på stan på nyårsdagen och delta i flanerandet. Att gå utan uppenbart mål och utan att ha något motionskrav är oerhört avkopplande och faktiskt lite vackert. En sådan här dag kan man se många intressanta saker, äldre män i trenchcoat som brister ut i yster dans till gatuorkestern, stora och små försäljare och ja bara människor.

Att flanera, är en bra sak för människan som i den västerländska effektivitets kulturen glömts bort. Även när vi går måste det vara effektivt och uppnå något. Istället för att bara vara insupare av den tillvaro som sker runt omkring måste något uppnås. Jag tror att en smula flanerande är bra fö kroppen precis som att dricka kaffe i två timmar är bra. Det är nämligen viktigt att bara vara.
Gott nytt år

En annandags reflektion.

2009-12-26T16:46:00.004+01:00

Emendan livet går på som vanligt runt om kring mig,samhället går på i sin vanliga lunk, de flesta här firar Jul i relation till den ortodoxa kalendern och bryr sig inte nämnvärt om att jag firar jul i december istället för i för januari. Långt från julhandel och julkrav tvättar jag bilen och funderar på julens budskap. Det som slår mig är det löfte som Gud givit till oss. Det löftet står i förgrunden i samtalet mellan Josef och ängeln om hur han,(Josef) skall hantera situationen runt Maria. Det lilla barnet är Gud med oss. Det som tar kött och blod, som vi kan ta på och röra vid, som samtiden kan höra och se är Guds kärlek. Här tar Guds räddning av världen mänsklig gestalt. Här finns själva kärnan i mitt firande av Julen. Livet pågår ofta ganska orört av detta faktum att Gud blivit synlig mitt ibland oss. Allt det andra får så mycket större utrymme.

Det är här min fråga och min frustration finns, hur gör vi den levande Guden, Gud med Oss synlig i den här världen. Jag brottas med det i mitt arbete bland marginaliserade grupper här. Varför är det i så hög grad svårt att till sig den Gud som älskat bortom allt förstånd. Hur gör ni ?
God Jul önskar jag er ! Daniel

Hej Hej Vinterland eller varför tror man på evig sommar

2009-12-21T09:05:00.002+01:00

Det märkliga är att vi människor inte verkar lära oss av historien. Ett sådant faktum blir tydligt när snön faller och vintern kommer. Här i Serbien är det snö just nu, rättare sagt minst 40 cm här i Belgrad. Det som hänt mig är att jag inte har lärt mig att köpa vinterdäck och byta till dessa i tid. I fredags under desperat sökande efter vinterdäck slår mig insikten, dessutom Belgrads stora snackis, alla vinter däck är slut. Så det är bara att njuta av att åka spårvagn och trådbuss. I morgon kommer regnet

Sorgligt sällan uppdaterad

2009-12-21T08:49:00.003+01:00

Sedan slutet på september har bloggen varit tyst. Det finns inget annat försvar än att orken och kraften har varit svag. Som min vän Anton påpekar finns det nåt sorgligt över detta. Just idag finns det dock möjlighet att läsa en text av mig på Antons blogg kolla http://antonslaranton.bloggproffs.se/2009/12/21/adventstonen-21-daniel-rasberg/

Jag kommer försöka göra ett nytt försök med bloggen efter nyår. I övrigt önskar jag dig en God Jul och Gottt Nytt År

Människan och dess kärlek

2009-09-05T06:51:00.008+02:00

Förra helgen besökte vi det lilla vackra samhället Vrnjacka Banja. Det var en mysig brunnsort med många turistande människor som var där för att dricka eller bada i det mineralrika vattnet. Under en morgonpromenad träffar jag på Kärleksbron, "most ljubavi". På bron hänger det massor med hänglås med namn på. Här fäster unga kvinnor (och kanske par) sin kärlek. De skriver namnet på sig själva och sin älskade.Förhoppningen är att man på så sätt skall kunna göra kärleken bestående. Att man med bron som något beständigt skall kunna bevara relationen. Historien bakom är en tragisk kärlekshistoria där den försmådda kvinnan sörjde sig sjuk över sin förlorade kärlek. Kvinnor på platsen ville undvika hennes öde och började hänglåstraditionen. Den verkar på senare år ha populariserats igen.

Man kan tycka många saker om en sådan här sed. Man kan le åt den, tycka det är romantiskt eller patetiskt. Men framförallt tycker jag det är interessant att vi gör så mycket för att bevara vår kärlek. Vi vet att vi är svaga, att våra känslor och vår vilja inte kan bära allt. Det är därför jag är så tacksam att jag fått fästa löftet om kärlek hos Gud själv som inte bara är beständig utan även aktiv i det liv vi lever och ochså givit modeller för hur vi skall leva det livet. Ha en god söndag och en trevlig vecka

Uppbrott utan returbiljett

2009-08-28T08:57:00.004+02:00

Det finns mycket att reflektera över. Uppehållet på bloggen har varit långt. Semestern i Sverige har bidragit till att jag varit så upptagen av nuet att reflektion känts svårt.

En av de sakerna jag har ägnat min tillvaro åt är att försöka förstå drivkrafterna bakom mission på senare delen 1800-talet början på 1900-talet och vad som drev dem att åka till på många sätt farliga situationer. Missionärsbrev,referat i missionsbaneret och lärda avhandlingar blev min läsning. Jag lärde mig mycket framförallt om mod men också hur tydligt deras uppoffringar var grundade i deras förståelse av Jesus.
Jesus var sannning
Budskapet om Jesus gällde alla.
Förändring var genom Jesus möjlig
Jesus kommer snart

Det var bränslet för att ge sig själv en mycket oviss framtid. De här tankarna fick lite mer konkret form i seminariet på Frizon, uppbrott utan retutbiljett. Dessa enkla trosföreställningar är utmananande, hur skall jesus som sanning, till för alla, förändrar och kommer snart gestaltas i mitt liv och min tillvaro idag. I vår samtid just nu behöver Jesus gestalas i liv och ord. Att ge sig in in det är, trots att farorna är minimala, ett uppbrott utan returbiljett. För om vi på allvar försöker att uttycka Jesus i vår vardag och tillvaro kommer vi förändras. Vi kommer behöva justera livstil och värderingar inte efter aftonbladet utan efter det vittnesbörd Jesus ger oss i ord och handling. Det intressanta vore höra hur du låter dessa sanningar ta form i ditt liv, så lovar jag berätta om vårt liv här förhoppningsvis lite mer frekvent än under senvåren.

En gräns är passerad

2009-05-31T08:15:00.003+02:00

Idag går jag över en magisk gräns, jag blir 40 år. Detta har firats furstligt på morgonen. Jag är tacksam över de 40 första och hoppas att det som följer skall vara lika lärorikt, frustrerande och roligt som de år som har passerat. Ta väl hand om er så hörs vi framöver !

Vilket skosnöre vill du ha ?

2009-05-23T17:30:00.002+02:00

Den här synen möter mig varje dag, ibland blir jag lite sugen på att köpa ett par. Frågan är hur man skall tänka, ska man vara busig och köpa neongröna eller skall man köpa ett par som går bra till min beiga stil !! Ni som läser bloggen får härmed möjligheten att styra det inköp av skosnören som beräknas till nästa vecka.

En comeback och några tankar om sekularisering

2009-05-23T07:56:00.005+02:00

Den här bloggen har varit tyst ett tag. Nu hoppas jag att den med det här inlägget skall vara återuppväckt. Under de veckor som gått sedan jag kom tillbaka från en resa genom Europa, har jag funderat över en hel del olika saker. Främst relaterar det till mötet med Sverige, och insikten att jag faktiskt har förändrats. Frågan har bäring på kultur, men främst har det kanske att göra med att Gud förändrar mig.

Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna. På ett plan är den förändringen oundvikling. Övergången från statskontrollerad enhetskultur till ett i politisk mening liberalt och demokratiskt samhället är bra. Jag tror att det befriar kyrkan/församlingen till att vara det som det är tänkt att vara. Det är inte längre kultur, socialt tryck och lagstiftning som formar människans väg till Kristus utan attraktionen hos Jesus själv. Det är en smärtsam process för folkyrka och frikyrka men är inte med självklarhet farlig för den kristna tron.

Det som dock är farligt för den kristna tron är när jag som kristen präglas av vissa samhälleliga trender och tendenser, i brist på bättre ord kan man kalla det för sekularisering, förr kanske man skulle använt begrepp som förvärldsliganden.Ett sådant område som man vanligen tar upp när man diskuterar är frågan om under. Bristen på tilltro till att Gud kan handla i nuet är ett typexempel på hur kristen tro reducerats. det är dock långt i från det enda.

Men jag har upptäckt flera exempel som jag känner berör mig och mitt sätt att leva. Upptäckten att Gud i en speciell situation har beskyddat oss, kan inte bortförklaras. Problemet är att jag är så påverkad av den här världen att jag riskerar att reducera det till "tur" ett begrepp som inte riktigt existerar i en kristen världsbild. Jag ser fler områden och jag tänker återkomma till det fram över. Hur tänker ni ?

Allt gott önskar jag er denna lördag
Daniel
ps Ni som saknar inlägg om Smail och försoningslära får tyvärr vänta lite till. ds

På resa

2009-04-20T14:15:00.002+02:00

Lördagsbloggen har fått en liten paus på grund av att jag är på resande fot och har helt enkelt inte orkat att ge mina åsikter och tankar. Finns just nu Sverige. Jag hoppas snart komma ge er ett längre inlägg samt den sammanfattning av Tom Smails bok "once and for all" som jag har gett löfte om Barnabasbloggen. Allt gott önskar jag er

Offer och förövare

2009-04-12T07:54:00.004+02:00

Det är synd om människan skrev Strindberg, och man måste ge honom rätt. Kampen för överlevnad blir i bland så smärtsamt påtaglig i det samhälle där jag lever, där skillnaderna mellan människors levnadsvillkor ibland gör att man tappar andan. Det är bara ett exempel. Vi är i många aspekter offer, offer för omständigheterna, offer för människors och verklighetens ondska. Påskens berättelser visar på en Jesus som går in och delar vår vardag, smärta och vår utsatthet. Jesus tar slutligen de yttersta konsekvenserna av dessa våra levnadsvillkor

Men vi kommer inte heller undan att vi är förövare som gör val för att komma åt makt, vi har på olika sätt valt uppror mot Gud. Vi människor gör saker mot varandra som ibland är så grymma att det är svårt att fatta. Även om vi gör gott är vi i grunden störda av vårt uppror, vi är inte bara offer för den här världens villkor, vi är även förövare. Problemet är att vi inte har nyckeln för att gå ur det här mörka rummet. Påsken berättar att Jesus har den nyckeln.

I sin uppståndelse visar Jesus den nya mänskligheten, löftet om en fri och befriad människa bortom katergorier som offer och förövare. Den verkligheten börjar i relation till Jesus. Döden är besegrad. Det är en glädje att tänka på och en utmaning att leva i fram tills att denna nya verklighet fullbordas i Jesu återkomst.

Flera av er har firat påsk den helg som gått. Här firas påsken nästa vecka. Mitt i denna förvirring vill jag säga en GLAD PÅSK

Gentlemen

2009-04-04T06:51:00.002+02:00

Våren har kommit och just den här helgen kommer bli en riktig konferenshelg, den inleddes igår med att jag var med som gäst på ett roundtable samtal om religiösa rättigheter. Idag och imorgon är det baptistunionen som gäller. Jag hoppas kunna ge en fylligare bloggpost som gäller detta. Idag ger jag er en historia uppsnappad på spårvagnen.

En äldre dam kommer in på spårvagnen och runt hennes sitter en sotr grupp män på spårvagnens säten. Trots att hon är gammal är det ingen som reser sig upp och lågt säger hon : Här finns gott om män men inga gentlemen. Ingen reagerar....

Vid nästa korsning faller hon nästan och säger : Det är ont om gentlmen här !
Ingen reagerar.

Högt säger hon igen det finns inga Gentlemen kvar längre. Då svarar mannen närmast henne: Men snälla Damen det finns gott om gentlemen här det bara det att det inte finns någon plats !
ha en trevlig lördag

En Torsdagsreflektion

2009-04-01T23:18:00.002+02:00

Efter en förlorad landskamp i fotboll en vacker vårkväll kan jag ändå inte låta bli att dela med er av det faktum fotboll inspirerar och fördjupar min tro. Att se någon kontrollera en boll, ge sig själv för laget, lägga en passning med millimeterprecission får mig alltid att förundras övers skapelsens skönhet, den inneboende kreativteten och de otroliga förmågor den mänskilga kroppen har begåvats med av vår skapare. Fotboll visar i sina bästa stunder på mänsklighetens skönhet, och hur underbart skapad människan är. Ibland när det spelas fotboll kan man se hur glädjen sprudlar runt barn som springer i ösregn eller för den delen välbetalda professionella njuter av att spela. Det är en glädje som det skapade upplever när fysiken får uttrycka både kraft , skönhet, lust och glädje. I min värld är fotboll ett tecken på en inteligent och kreativ skapare och människan är en del av den skönheten och som avbild kan uttrycka det på ett så sanslöst vackert sätt som fotboll.

Men fotbollen visar ochså på de mänskliga svagheterna, gnället och grovheterna. Bristen på respekt för den andra och de regler som finns uppsatta för denna lek. Vi lever med tydliga begränsningar och fotboll visar på att mänskligheten har avvikit från relation med Gud.
Vi har behov av upprättelse för att det sköna och vackra skall övervinna det förgrovade och själlösa.

Sen finns det givetvis en massa problem och allt är inte bra i det här tänket men jag tror ändå man kan ha en Guds och livsbejakande syn på sport.
Någon tycker säkert att jag överdriver, men för mig har sport alltid varit förknippat med glädje och all glädje kommer ifrån Gud, så så långt borta från sanningen kan jag väl inte vara eller ....

Trevlig torsdag, utanför blommar aprikosen, fikonen går i knopp och världen är i all sin skörhet vacker. Låt oss glädjas över det !

Att värdera sina värderingar

2009-03-28T11:05:00.005+01:00

Vad är det för värderingar som styr mina tankar om vad som är bra och framgångsrikt ?
Jag vill att mitt sätt att värdera skall vara grundat i mina värderingar och min efterföljelse av Jesus. Men allt som oftast avslöjas i mitt sätt att tala och leva det faktum att min värderingsgrund, hur jag bedömer någots framgång och funktion är präglat av de västerländska ledorden: kvantitet,snabbhet,nöjesvärde, exellens för att ta några exempel. Det är nu inte så att jag går strör detta omkring mig men jag märker att min hjärna hela tiden processar den här typen av information, ( för er ssom tvivlat på att jag har en hjärna så har jag numera bildbevis, dess funktion kan dock fortfarande betvivlas). I sann kristen anda kanske en församling kanske skulle bedömas utifrån gemenskap, trohet, kärlek, överlåtenhet till de fattiga för att nämna några värdeirngar som jag tycker fungerar bättre i relation till det Jesus har förkunnat.

Jag skall imorgon möta en församling för en dopgudstjänst. En västerländsk tillväxt konsult skulle få hela sitt system satt ur spel i mötet med församlingen. Det är formmässigt mycket konservativt, musiken är inte vacker eller särskilt väl framförd, lokalen är liten och inte perfekt för Gudstjänster. Men här möter människor Jesus och blir berörda. Gemenskapen, omsorgen, och en öppen hand för de socialt utsatta präglar livet tillsammans. Det är lätt att om man bara ser på ytan förkasta saker. Vad tittar jag egentligen med för ögon och vad är det som styr mina värderingar ?

Är det kanske därför den verkliga framgången i västerlandet uteblir, vi är upptagna med att tillmötesgå fel värderingar,hur tänker du ?
Om min tanke bär på en spår av sanning så är frågan hur man skall rena sitt tankemönster och sina värderingar. Att bo i en något annorlunda kultur har åtminstone fått mig att börja fundera, har ni några fler tips !

Till sist några persoliga uppdateringar: Det är nu klart att vår bil skall skrotas, den gick inte laga. Jag och Malin klarade vårt serbiska test och har nu börjat nästa fas i språkinlärning. Utanför lyser solen och en härlig lördag väntar på att avnjutas. Trevlig Lördag !

En märklig vecka.

2009-03-21T12:48:00.002+01:00

Jag kommer idag skriva kort. I veckan var jag inblandad i en bilolycka. Jag och mina två söner fanns i bilen som blev påkörd. Ingen av oss fick allvarligare skador, jag som chaufför fick några små blessyrer. Jag är så tacksam att vi har klarat oss. Just nu avgörs av opeltekniker vad som skall göras med bilen. Hittils har allt gått bra med myndigheter och försäkringsbolag. Allt är på det sättet väl.

Det man är tacksam över i en sådan här situation är omsorgen från medmänniskor, alla som ställer upp. De där som gav oss vatten vid olycksplatsen, han som gav råd, de som översatte. Det som gör en glad är faktiskt den goda människan. Idag tackar jag Gud för dom, jag ber för Chauffören i den andra bilen, att allt skall gå bra för honom och slutligen. Tack Gud för att ingen blev skadad. En trevlig lördag önskar jag er

Det viktiga talet tre och andra siffror i mitt liv !

2009-03-14T09:23:00.006+01:00

Jag har aldrig varit intresserad av talmystik, bibelkoder eller andra esoteriska förhållningssätt till bokstäver eller siffror. På grund av mina matematiska brister så undviker jag siffror i ganska hög utsträckning. Men en siffra jag som inte kommer undan i det här landet är siffran tre. Det gick upp för mig att det här var viktigt när jag ständigt fick komplimanger för att jag hade tre barn, förutom sentenser som: "en för mamma, en för pappa,en för fosterlandet", så slogs jag över att så många sa , det var ett bra och serbiskt antal barn,( trots att antalet barn per familj statisktiskt sett är 1.2). Den serbiska hälsningen är med tre fingrar, i de äldre serbiska berättelser som samlats av Vuk Karadžić så reser huvudpersonen alltid över tre sjöar, har tre nycklar och så vidare. Siffran tre är helt enkelt viktig. När jag har ställt frågan till mina språklärare så säger de att det har en koppling till Serbisk ortodox tro och treenighetsläran.

Det är något som inte är otroligt. Att tro på en treenig Gud måste bli en stark och kraftfull identitets markör i ett samhälle där makten, under Ottomanska väldet, har en annan Guds och världsbild. Det är kanske därför som talet får en så viktig plats i Serbisk folklore och blir en sådan central markör att det ibland antar magiska dimensioner.

Vad är den centrala markören för oss som tror på Jesus, vad är det för handlingar och symboler som förenar?Vad är det i vår lära och vårt liv som blir markeringar mot den rådande makten och världsbilden? I en förändrad värld med nya makter och herravälden, nya världsordningar, vad är det som skiljer och som borde få skilja? Frågan är inte oväsentlig om vi faktiskt tror att församlingen är ett uttryck av vad Jesus har gjort och att församlingen idag visar på vad som är Guds tanke och plan. Vad tänker du ?

Dessa tankar stör mig medan jag köper potatis på marknaden och min grönsakshandlare säger 3 kil0, det är ett bra antal. En annan siffra som stör mig lite är 5 eftersom det är först då det blir genitiv plural men ...det tar jag nån annan gång. En välsignad lördag önskar vi dig

Gemenskap.

2009-03-08T16:33:00.000+01:00

Gästvänlighet är en fantastisk gåva. Ibland blir man så överväldigad så man inte ens vet hur man skall förhålla sig till det. I vår vandring genom en ny kultur har vi ofta överraskats av människors överväldigande gästfrihet och öppenhet. Måltiderna och samtalsklimatet öppet, tolv timmar efter den goda kvällsmaten ville barnen inte ha frukost och skärpet fick idag dras åt lite mindre tajt.

Samtidigt finns här samma frågor. I ett samtal utifrån apg 2:42 itd så var det påtagligt hur frågeställningarna liknande frågeställningarna i vilken svensk församling som helst. Även om öppenheten och gästfriheten är stor så är frågorna de samma, hur får vi tid för varandra, hur kommer vi bortom det ytliga och frågeställningar som verkar beröra alla gemenskaper.

Efter några korta informella samtal så inser jag att längtan finns, det verkar finnas en kultur som är gästfri och stöder en gemenskaps kultur. Vad är det då som hindrar, jag funderar och söker tillsammans med mina vänner här hur vi skall fördjupa vår gemenskap. Vad är det Gud måste avslöja för oss eller är det egentligen så att det bara är att börja umgås. Hur tänker du ?

En lördag med förhinder

2009-03-07T23:46:00.003+01:00

Den här lördagen har tyvärr inte lyckats ge tid för ett inlägg men jag återkommer med en söndagstanke i morgon. Håll ut ...

Några tankar om bön.

2009-02-28T17:02:00.000+01:00

Batteriet är slut, det känns igen från varje kultur med kallgrader. Den här måndagen hade jag glömt mitt lyse på så mitt redan dåliga batteri, gav upp och förpassade sig själv till sälla jaktmarker. Att sparka igång batteriet gick inte... Det vara bara att skaffa ett nytt. Vad gör man det i centrala Belgrad ? Efter någon timme fick jag äntligen batteriet till bilen. Smart som jag var köpte jag även verktyg för att kunna montera batteriet. Det var bara ett problem jag skulle behövt en skiftnyckel också ..Trött, gnällig och hungrig så säger jag rakt ut till Gud nu får du faktiskt hjälpa mig. Då ser jag en man i ögonvrån komma med en verktygslåda. Jag frågar honom om han kan hjälpa mig, efter en stund har både lossat batteriet och bytt det åt mig. Var det kanske ett bönesvar ?

Trötta och hungriga på mer än ett sätt finner vi oss i behov av att någon utanför oss skall hjälpa oss. När Jesus pratar om bön så är det det här behovet som är fokuserat. Det verkar självklart för Jesus att vi ber utifrån vårt behov. En västerländsk kultur med mat på bordet får andra perspektiv på bön. Vi pratar hellre om bön som relation ( vilket också är sant), men ibland tenderar vi till och med att förakta denna typ av behovsböner. Vi ser dem som själviska.
Händelser som den ovan ,är mitt i sin banalitet, en påminnelse för mig att Gud vill möta våra vardagliga behov. För att det skall hända måste vi vi våga fråga Gud och involvera Gud i vår verklighet.

När vi ber för pensionärernas uteblivna bidrag, förlorade jobb eller människors räddning så ropar vi ut vårt hunger och behov. Medan det luktar fattigdom i bönehuset är det enkelt att både se och uttrycka sitt behov. Men när man äger allt så inser man inte att man är förlorad.
Behhovsbönen har fått nytt värde för mig igen, inte bara som en hastigt uttalad önskan utan i mötet med andliga och mänskliga behov,mina egna och andras, inser jag att jag behöver hjälp utifrån. Hur tänker du ?

Ibland känns livet som en film.

2009-02-19T22:33:00.000+01:00

I hörnet, insvept i rök, ca 1.5 meter ovanför våra huvuden börjar en hes röst tala. Det är inte en andlig upplevelse utan ett referat av när jag och min fru besökte domstolen för mindre förseelser.

I samband med att vi sökte visum första gången upptäcktes det att vi hade anmält vår önskan om uppehållstillsånd något försent ( 12 timmar och 32 minuter ). I samband med en ny visumansökan kommer minnesbilderna tillbaka och den där märkliga känslan av att: "det här händer inte på riktigt." Det är alltså domaren som sitter upphöjd i ett moln av tobaksrök. Den hesa rösten förkunnar att vi brutit mot lagen. Bredvid oss sitter en sekreteare med mungipor som tydligt påverkas av jordens graviation då de är riktade neråt och formar vad en av mina serbiska vänner brukar säga "Slaviska mustacher ".

När domaren läser upp maxstraffet viskar vår tolk i örat "ta tremånaders fängelse, det skulle väl vara skönt". Efter en stund förkunnas domen ..."ni ser snälla ut ni får ett minimalt bötesbelopp. " I samband med att domen förkunnas kommer en städerska in och utan att ta notis om att här pågår myndighetsutövning dammar hon av och svabbar golvet. Med ett leende på läpparna går jag ut ur rummet. Det är en dynamisk kultur vi lever i och det är intressant att möta även denna sida.

Nu skall vi fira hustruns födelse, en skön lördag önskar jag er

Förändringar

2009-02-14T14:03:00.000+01:00

Snön öser ner över Belgrad. När jag sopar av bilen är det svårt att tänka sig att för en vecka sedan var det 17 grader varmt och solsken. Förra fredagen såg jag hur två taxichaffisar spelade schak med brädet på skuffen medan de väntade på körning. Idag är det tredje dagen med snö. Livet är i den meningen ombytligt. Vi ställs varje vecka för olika utmaningar. Våra förutsättningar för att klara sådan förändringar är olika. I dag mitt i snövädret så anar jag att det här vädret har lektioner att ge till mig. Jag ser det sköna redskapet slaskskrapan ( en rak plywoodbit på ett skovelskaft) och inser hur mycket jag har saknat det. Varför har jag aldrig kommit på det. Det är en smart anpassning av snöskovlen för att hantera snö med hög fuktighet.

Förändringar är sådana att hur tillvaron blir i livet efter omslaget ofta är beroende av hur snabbt vi har lyckats agera utifrån förändringen och anpassa oss, skapa fungerade redskap och intilligenta förhållningssätt. Det är centralt i relation till mission och hur vi skall beröra vår omgivning. Hur anpassar vi oss till de ständiga förändringarna. Vi kanske inte ens ser förändringarna ? Eller är det så att allt redan egentligen är klart, vi har allt vi behöver. Själv tror jag att varje generation måste måla bilden av Jesus för sin samtid. Vi kan inte göra det med mindre än att vi vågar se behovet och att vårt sätt att tala och handla måste ta sig nya uttryck.

Men just nu vill jag helst bara att det skall sluta snöa och att våren snabbt skall komma tillbaka och grämer mig över att det inte var jag som kom på slaskskrapan.
Trevlig lördagkväll och förhoppning om en god söndag

Återupprätta vardagen

2009-02-07T21:35:00.000+01:00

Jag har varit på samtal om församlingsväxt utanför Novi Sad. Samtalet var ganska långt ifrån det fokus som är brukligt i väst när vi pratar om sådan här saker, det vanligaste brukar vara att man diskuterar form och innehåll i gudstjänsten. Det centrala som betonades här var behovet av överlåten Jesus efterföljelse.

Det satte ny fart på de tankar som jag har burit på under en längre period. Vi behöver återvinna vardagslivet. Tankarna föddes när jag läste några böcker om det som kallas "Buisness as mission". Här beskrivs företag vars tanke är att i och genom vinstgenererande företag skapa förutsättningar för lärjungaträning och mission. Detta är en tydlig missonstrend globalt. Det skapar också en del komplicerade frågor som andra säkert har mer att säga något om. Men framförallt så är det ju självklart, arbetslivet där så många av oss tillbringar större delen av våra vanliga dagar kan vara en av flera platser där vi låter Gud forma våra liv. I flera exempel som tas upp är det just hur en genomtänkt och kristuscentrerat tänkande kring arbete och att vara ett föredöme formar andra till överlåtelse och efterföljelse. Det finns något centralt att ta vara på i det perspektivet.

Det viktiga för en församling som vill beröra sin samtid kommer aldrig vara Gudstjänsten ....utan vårt vardagsliv. Jag ser en trend som pekar på att vi sakta håller på att återvinna vardagslivet. I sverige vaknar kommunitets och närboende. Detta är ett annat exempel på hur vardagslivet formar människan att följa Jesus. Ytterligare ett sådant perspektiv finns i de uppmaningar som betonar hur central en sund utövningav tro i hemmet är för ett barns tro och att familjen är viktigare än verksamhet. Det är inte i första hand Gudstjänster eller verksamheter som kommer avgöra den kristna trons framtid. Jag är övertygad om att återupprätta varddagens plats i den kristna livet och är det som verkligen kommer utgöra en skillnad.
Hur tänker du och har du fler exempel ?

Själv fortsätter jag äta plejskavica och fundera på mitt vardagsliv, och vem som vinner kvällens vattenpolomatch. Ha en skön söndag

Sluta gå på trottoaren barn !

2009-01-31T08:14:00.000+01:00

Människan anpassar sig. Det är helt uppenbart när man byter miljö. I Belgradstrafiken är det två i Sverige helt oanvända komponenter på bilen som jag har börjat använda ganska frekvent: tutan och varningsblinkersen. Från att förut varit nödfallsverktyg är de idag en nödvändig del för att meddela sig i trafiken. Jag har anpassat mig på den grundläggande nivån. Men de svenska reglerna sitter kvar i huvudet så varje gång jag sätter på varningsblinkersen för att visa att jag parkerat så skäms jag lite.

Ett annat område där anpassningen syns är att jag numera säger åt mina barn att sluta gå på trottoaren. Förutom att det oftast står ett gäng bilar parkerade här så är det fullt med gatuhundarnas efterlämningar. Så nu ger jag en instruktion jag aldrig trodde jag skulle ge till mina barn – Gå inte på trottoaren! Det är exempel på små anpassningar som man gör varje dag för att överleva.

Man gör även större anpassningar och erfarenheten jag gör är att väldigt få områden i livet lämnas orubbade eller ostörda. Mitt synsätt på kvinnor, arbete, kopiering ja allt utmanas och diskuteras i relation till de budskap som omgivningen ger. I det här mötet erfar jag att vissa saker är sådant som har en fast kärna och botten i ett välgrundat ställningstagande hos mig, annat har jag inte ens funderat över innan det blev utmanat av omgivningen.

Den här frågan lever man med var man än är men ett kulturbyte gör det här extra tydligt.
Det är viktigt, bra och riktigt att anpassa sig till den omgivande kulturen. Det är bara ett problem, vad är okej att förändra och vad borde man hålla kvar vid? Var går gränserna när kulturen jag relaterar till bryter mot allmängiltiga värden som jag inte kan rucka på. Är de allmängiltiga värdena grundade i min relation till Jesus eller är de bara konstruktioner från min egen kultur.

En sak vet jag med säkerhet, jag kommer fortsätta säga åt mina barn när de går på trottoaren.

Ändå hoppas jag på Herren

2009-01-23T09:39:00.000+01:00

Just den där dagen på turne i den för några år sedan krigsdrabbade landsbygden kommer jag minnas länge. Det finns flera skäl till det. Att möta människor som sakta bygger upp sina liv igen, fyller mig med både bön, sorg, glädje och hopp. Att dessutom veta att den organisation jag är en del av bidrar på ett positivt sätt gör sitt till för att ganska många tankar skall röra sig i huvudet. Att titta på kor och träffa människor är för en del inte en självklar väg till fördjupad tro, men mig påverkade det på djupet. Av de många händelserna är det dock ett litet yttrande som etsat sig fast extra mycket.

När vi står med den lilla tanten utanför hennes hus och njuter av skönheten, säger nån av oss i gruppen: Vad tyst det är ? Tantens rekation är kort: "för 20 år sedan hörde man ofta barnskrik här, det gör man inte längre." Hennes korta reaktion andas hopplöshet och smärta, den plats hon växt upp på har berövats sin framtid. Det som för 20 år sedan till och med kanske var lite störigt är numera ett tecken på att byggden levde. Ändå hoppas hon och som många andra bygger hon för en framtid med små medel.

Den här frågeställningen delas av min favoritförfattare i bibelns gamla testamente: Habakuk. Det 3 kapitlets avslutande bön radar upp bild på bild som visar på att hoppet är ute. Kons bås är tomt, fikonträdet blommar inte, druvorna är sura, är bilder som i en jordbrukskultur står för att vara utan hopp och framtid. Det Habakuk avslutar sin bön eller betraktelse med är att "Ändå hoppas jag på Herren". Detta är en sådan radikal tilltro i trots mot vad man ser med sina ögon och känner med sin mage. Habakuk har en erfarenhet av att sätt sin tilltro till Gud i en situation som denna är det enda verkliga hopp som finns.

De här människorna lär mig något. I sin enkelhet visar både tanten och Habakuk hur man skall hantera en situation som ser ganska hopplös ut. Att fortsatta med de små medel vi har, och att hoppas på den som verkligen kan förändra. Hur hanterar jag som kristen kriser och bristen på hopp, sätter jag min tilltro till Jesus? Fortsätter jag att bruka den jord jag är satt att bruka.
Det är utmanande frågeställningar för mig en lördagförmiddag, kanske utmanar dom dig ?

En stilla start

2009-01-16T23:24:00.000+01:00

Jag har under en längre tid funderat över att starta blogga. Men det snabba tempot och alla intilligenta människor som verkligen fyller jorden med sin vishet gör att jag har tvekat. Detta är min lilla långsamma blogg. Det kommer maximalt bli ett inlägg i veckan. Detta kommer alltid ske på lördag. Bloggen kommer präglas av att jag lever i Belgrad, i en annan kultur än jag är uppväxt i, att jag är teolog, att jag funderar mycket över det kristna livet. Det kommer även präglas av det arbete som jag och min hustru är involverade i. Jag hoppas att de här tankarna skall stimulera dig. Kommentera gärna, det är kul om vi kan få ett samtal. Den här posten är en stilla start. Välkommen eller varför inte dobro došli